Avatar är en besvikelse

Jag tycker om att se film, men jag tycker också om att bryta ned film. Jag gillar att dra kniven över dess buk för att röja vad under huden som gör att spektaklet fungerar. Hålla i dess pumpande delar och förstå berättandets mystiska anatomi. Jag gillar generellt att ha kontrollen över saker och ting, ska man lägga till. Det handlar om att veta vad som förväntas och vad jag kan förvänta. Intet nytt under solen, jag kan alla flyktvägar så ingen panter kan äta upp mig.

Ironiskt nog är det filmerna jag tappar greppet om som är de bästa. Just när man tror att du har läget under kontroll så flyger det ut en ny körtel och kysser av dig ansiktet, om vi ska fortsätta med obduktions metaforen. Kort sagt är det oväntade är att förväntas i en bra film. Du ska inte sitta tryggt och titta på en bra film, det ska vara mind=blown. Alla delar antagligen inte min smak, jag inser att det kan vara skönt med en myspys-film som inte gör något du inte förstår, som inte har någon komplicerad handling, inga jobbiga karaktärer som inte visar sin sanna natur direkt. Men nu pratar vi majoriteten av filmer. Vi pratar inte om filmindustrin här. Jag har sagt det förut: Film ska utmana sinnet.

För mycket matas in i film. Begrepp som publiken förväntas svälja. "Han är hjälten, allt han gör är moralsikt rätt" eller "Det goda kommer alltid att vinna". Berättande har exploaterat mycket mark på fantasikartan och nu trampas det mest runt i gammalt som bara är förrutsägbart och löjligt. En film som utmanar är en film som tvingar dig tänka om. Jag är en person av det slag som anser att saker SKA utmanas. Tankar ska vara i ständig fara för att knuffas undan av en bättre, starkare och stadigare sådana. Sannt farligt tänkande sker just när du tror att en ide eller ett begrepp är oantastligt och allt annat är fel. Därför behövs inte utmanande filmer, de är ett måste.

Så här sitter jag i biosallongen. Jag kommer på mig själv med att plocka isär huvudrollerna. Han är hjälten, hon är "princessan", eller vänta det är hon inte. Mer amazonen, tänkar jag i smyg, men vänta, hjälten är ju inte sjystaste killen i stan precis... Men vänta vilka hejar jag på? Aha, filmen vill säga det här... Nej det ville den inte. jag kommer på mig själv med att mina koncept bara är fattiga och inte passar filmen. Som att försöka sätta pepparkaksformar på en utkavlad kanelbulledeg. Dessutom stämmer inget enligt den logik filmer brukar gå efter. Det slår mig att detta, det jag ser, är en genuint bra film. Jag bestämmer mig för att försöka slappna av, se på filmen utan att "läsa den". Men det behövs inte. Jag glömmer ganska snart bort att jag ser på en film. Utrymmet mellan mig och duken blurras ut och jag finner mig bortsvept. Min hjärna tänker, men inte på hur filmen är gjord, bara vad den gör.

Jag är besviken på Avatar. Skalpellen ryggade undan och djuret flög iväg, så att jag endast kunde beundra dess skönhet för en kort, magisk sekund. Jag kan inte säga något dåligt om filmhelvetet.